Glory of Africa

Glory of Africa är en ideell organisation som jobbar för att barns rättigheter ska tillgodoses i utvecklingsländer. Till en början arbetar vi i Tanzania. Följ med oss när vi kämpar för världens barn!

When I grow up, I want to be a fighter.

Kategori: Allmänt

Idag tänkte jag försöka berätta om en pojke på Glory som fått en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Vi kan kalla honom för Josef. 
 
Jag minns inte om jag berättade om den åttaåriga pojken som fick nya skor av mig första veckan när en "kompis" till honom slet av honom den han hade och hade sönder den. Jag vet att jag berättade om händelsen på facebook. Vilket fall, så är detta samma pojke. 
 
Jag lade märke till honom redan första dagen på Glory. Alla andra barn var helt lyriska och hoppade och skrek när de hörde att vi närmade oss barnhemmet i vår benjaji. Josef stod oftast kvar längst bak medan de andra barnen trängdes och skrek "bare me, bare me", medan de klängde på en för att få bli burna.
 
Josef höll sig alltid undan, med sänkt blick och sorgset kroppspråk. Han svarade väldgt sällan på tilltal och man fick kämpa för att få honom att titta upp och viska ett svar. Det var på fredagen den veckan som han försiktigt smög sig fram till mig när han såg att jag inte hade något annat barn i närheten. Han tittade försiktigt upp på mig med sorgsna ögon och sa "bare me teacher" samtidigt som han blygt sträckte upp armarna. 
 
Josef är åtta år gammal, alltså en ganska stor pojke. Jag tog upp honom i min famn och försökte frågande titta in i hans ögon. Han såg ledsen ut, och vände ner blicken och lutade huvudet mot min axel. Vi stod så en stund han och jag. Vi behövde inga ord. Jag visste att den här pojken bara behövde trygghet, kärlek. 
 
Tankarna snurrade i mitt huvud, jag önskade så innerligt att jag kunde prata swahili så att vi kunde kommunicera. Varför var han så ledsen, varför så försiktig? Det var då en annan pojke på barnhemmet kom fram och ryckte av Josef en av hans redan trasiga plastskor med ett retfullt skratt. Sedan hade han sönder den ännu mer så att den nästan gick i två delar. "Hapana!" (no!) , "You don't do that!", sa jag argt och tog tillbaka den trasiga skon. Ungen sprang skrattande därifrån och jag tittade upp på Josef för att se hans reaktion. Han såg ledsen ut, sorgen i hans blick går inte att beskriva. Dock hade han den blicken nästan konstant under de här veckorna. Att den andra pojken slitit av honom och haft sönder hans sko verkade inte göra honom särskillt förvånad. Det var som om han var van att bli behandlad illa. 
 
Jag satte ner honom och gick till min ryggsäck för att se om vi hade några skor som passade honom. Vi hade som tur var med några av skorna vi tagit med från Sverige. Jag hittade ett par jättefina sandaler som jag satte på Josefs fötter. Han tittade blygt upp på resten av barnen för att se om de märkte något. Han såg rädd ut. Jag tittade på honom och gjorde frågande tummen upp som för att kolla om skorna var ok. Han tittade ner på mig och nickade, så jag reste mig igen och följde honom tillbaka till bänken där han skulle sitta. Han tittade upp på mig och klämde viskande fram "Thank you". De var de första orden jag hörde honom säga efter "bare me teacher". 
 
...
 
Det var inte förrän sista dagen på Glory jag lyckades prata med Josef privat. Jag hade tjatat för att få med en av gruppledarna från organisationen som kunde översätta så att jag kunde intervjua några av barnen. De verkade inte riktigt förstå varför jag så gärna ville prata med barnen, och verkade tycka att det fanns viktigare saker att göra. Jag bryr mig om de här barnen för mycket för att kunna se dem gå med ledsna ögon och inte veta varför, se dem komma och gå i trasor till kläder utan att veta varför. Jag vill veta hur de bor, med vem de bor. När vi kom till barnhemmet hade de ju bara möjlighet att ha sex av de närmare trettio barnen boendes där. 
 
Åter till intervjun med Josef. Han var svår att få att prata. Det tog ett tag innan vi kom igång, men sedan började han sakta berätta om sitt liv. Jag frågade honom vart han bodde, och med vem. Då svarade han att han bara bott här i mindre än ett år. Tidigare bodde han med sin mamma och sina bröder i huvudstaden, men hans mamma slog honom, så hans pappa kom och hämtade honom. Han fick flytta in hos sin faster istället och bo där med sina släktingar. 
 
Hans mamma hade getter. Varje eftermiddag bad hon Josef se efter dem, och frammåt kvällen ta dem hemmåt igen. Ville han inte det blev han slagen. Det är Josefs historia iallafall. Jag frågade honom varför han blev slagen, men då sa han att han inte visste, han fick aldrig veta vad han gjort för "fel". Då frågade jag honom när han blev slagen. "På eftermiddagarna", svarade han. "Vad gjorde du på eftermiddagarna", frågade jag då. "Hon ville att jag skulle gå och hämta getterna och ta hem dem." "Ville jag inte det slog hon mig". 
 
Jag kände klumpen i halsen, tårarna i ögonvrån, ilskan som bubblade inom mig. Jag tog ett djupt andetag och svalde ner klumpen. Måste vara stark nu. 
 
Vi pratade om hur han levde nu. Han berättade att han bodde med sina släktingar här i byn vid barnhemmet. Jag frågade vad hans stösta dröm var. Han förstod inte. Jag frågade om han hade någon dröm om vad han ville bli när han blir stor, om han kunde få vad han ville i hela världen. Ville han tillexempel åka flyplan, simma med delfiner, osv. 
 
Han tänkte efter en stund. Jag tänkte på vad barn där hemma skulle ha svarat. Nya Ipad, en laptop, ett eget flygplan, en ponny. 
 
Efter en stund tittade han försiktigt upp igen, och svarade: "När jag blir stor vill jag bli en "fighter", en sån som kan slåss, och lärare i skolan". "Och din största dröm, om du kan få vad du vill i hela världen?", frågade jag. 
"Jag vill ha ett hus", "ett hus där jag kan bo och där mina släktingar kan bo".
 
Det kändes som ett slag i bröstet, jag fick en riktigt obehaglig känsla inombords. "Vart bor ni nu?", frågade jag.
 
 
"Vi vaktar hus som någon annan bygger, och får sova där på nätterna medans vi vaktar. Sen när den som bygger huset ska bygga mer eller om huset blir klart måste vi leta efter ett nytt hus att vakta. 
 
Den här pojken har inte ens ett hem. Det är riktigt jobbit att skriva det här. Jag känner hur tårarna tränger fram i ögonen. Han är så fin, men har gått igenom och går igenom så mycket tuffa saker. Han är bara åtta år. Han behöver en stark vuxen i sitt liv, en förebild. Han behöver få drömma mer, få höra att allt är möjligt. Älskade barn.
 
Jag är oerhört glad att han är ett av de fyra barnen vi sett till ska få börja skolan i Januari iallafall, för den här historien visste jag inte om då. Vi visste bara att han var åtta år och ännu inte börjat skolan eftersom han inte hade någon som kunde betala skolavgiften för honom.
 
Åtta år gammal, skild från sin familj. Hans bröder bor fortfarande kvar hos mamman vad jag förstod, och pappan träffar han bara nån gång ibland då han jobbar på andra sidan Dar, över 2 timmar därifrån. Han har inget hem, utan flyttar från en byggarbetsplats till nästa.  Såhär ska det inte vara. Det är så fel. Det är så orättvist. Han är så ledsen. Klagar aldrig. Bara hänger med.
 
Ibland blir han arg, men då slåss han istället för att säga något. Det är så tragiskt att se. De gångerna han slagits och jag tagit tag i honom och sagt "Hapana!, you don't do that", har han sett så ledsen och förtvivlad ut. Han vet ju inte hur man ska bete sig. Och ingen verkar förklara det för honom heller. Jag gjorde några försök, men min engelska når ju inte fram. Jag kan mer Swahili än vad han kan engelska, så kommunikationen med de här barnen överlag handlar om kroppspråk och tecken. 
 
Jag har dragit ut på att skriva ner allt det här i en vecka nu. Visste inte vart jag skulle börja, hur jag skulle få ner allt i text, och vartifrån jag skulle få orken. Det är såklart lättare att försöka förtränga, skjuta upp, men en sån här historia försvinner inte. Jag tänker på den här pojken varje dag. Undrar om han fick skratta nån gång idag. Hans skratt är så vackert. 
 
Jag ville att andra skulle få veta den här historien, jag vill helst att hela världen ska få höra historier som denna. För det är dax att vi tar tag i saker. Det är dax att vi drar vårt strå till stacken, hjälper där vi kan hjälpa. 
 
Du ska inte ha dåligt samvete om du ger ditt barn en ny leksak i helgen, men se till att barnet förstår hur lyckligt lottat det är, och visar tacksamhet. Och ni som kan, dela med er! Försök hjälpa dina medmänniskor, folk överlag fokuserar så mycket på sin egen vinst idag. Varför inte ta med din granne eller medmänniska på resan mot målet? Hjälp andra människor uppfylla deras drömmar. Sammarbeta. 
 
En person kan sträcka sig så långt han bara kan mot stjärnorna, men han kommer aldrig komma i närheten så nära de där stjärnorna som hundra, eller tusen människor som sammarbetar. I cheerleading kastar man upp människor i luften. Tänk vad högt fyra personer kan kasta en femte. Tänk hur lågt den femte hade kommit om denna personen hoppat själv. 
 
 
 
Victoria.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Safari och zanzibar

Kategori: Allmänt

Hejsan!

Vår resa börjar närma sig sitt slut, men jag kommer fortsätta blogga tills jag känner att jag skrivit ner och berättat det jag vill dela med mig av. Har inte kunnat uppdatera så ofta då jag legat sjuk så mycket och inte orkat, och när jag väl tänkt att ”nu hinner jag blogga” , så har det ofta varit strömavbrott, segt internet eller liknande..

I söndags åkte jag och Ellen på safari till Mikumi national park. Det tog i princip hela dagen att köra dit, och vi hade bara betalat entrekostnaden för en dag, så vi åkte direkt till hotellet när vi kom fram. Dock gick vägen dit genom nationalparken så en del djur han vi se redan på söndagskvällen.

 Hotellet hade Tv vilket gjorde att det kändes som rena lyxhotellet! Att det fanns två kanaler med fotboll eller afrikansk såpa gjorde oss inget alls. Att duschen inte fungerade utan det bara rann vatten i kranen spelade ingen roll. Man har vant sig nu, och blir jätteglad om man lyckas få vattnet att rinna i någon av kranarna.

På kvällen åt vi middag med vår gruppledare som följt med som guide, och lite senare kom även mannen som ägde turistinformationshuset och gjorde oss sällskap. Han började fråga om vårt jobb, om Sverige osv. och det hela slutade i att han och jag hade en häftig diskussion om utbildning, diciplin, och fysiska straff.

Han nämnde nämligen tidigt i vår diskussion att han inte tyckte att man skulle ta bort ”the stick”  helt, utan att den var bra och ”det enda som hjälpte” när vissa elever inte skötte sig i skolan. Han jobbar /har jobbat själv som lärare och började prata om att ca 70% av alla elever i landets grundskola inte klarar examen. Hans prat fick mig att tända till ordentligt och vi pratade säkert över en timme om skolsystemet i Tanzania jämfört med västvärlden.

Han verkade väldigt fascinerad och smått road över mitt tal men erkände snabbt att jag hade många bra poäng. Det gjorde mig bara ännu mer taggad att fortsätta övertyga honom om att fysiskt våld aldrig kommer att skapa vilja, engagemang och glädje i lärande. Jag tog upp skillnaden mellan respekt och rädsla, att studieresultaten med 70% underkända borde vara ett tydligt tecken på att något är fel i systemet och att de resultaten inte beror på eleverna.

Han sa att han det var ”the stick” som fått honom att lära sig engelska och matte, i matten vet jag inte var hans kunskapsnivå ligger men engelskan var ju ingen höjdare precis.  Fysiskt våld –och därigenom rädsla som resulterar i lärande kommer aldrig att kunna ge lika resultat som för den som faktiskt vill lära sig något.

Jag tog upp skillnaden mellan straff och straff, psykologi bakom lärande, och att man borde satsa på att få eleverna att vilja komma till skolan, skapa intresse för lärande och inte skrämma dem ännu mer. Det är väl inte konstigt att eleverna väljer att skolka när skolan innebär fysiska straff om man inte gör ”rätt”. När man blir straffad om man råkar svara fel.

Jag tror att man måste uppmuntra drömmar, ge framtidstro och ge hopp om att allt är möjligt.  Få barnen att förstå att utbildningen är biljetten som kan ta dem till deras drömmar, biljetten till deras framtid.

Jag var påväg att explodera när han försökte tona ner sina argument om pinnen med att ”Jo, ja du har många bra argument, och idag använder vi inte fysiskt våld lika mycket som förr. Nästan bara på de minsta barnen, 3-4 åringar, de som lyssnar minst.

 -OCH DE SOM ÄR ALLRA LÄTTAST ATT PÅVERKA, OCH ÄRRA FÖR LIVET, ville jag skrika.

Jisses vad jag pratade den kvällen. Dock var det mest jag som pratade och hans tystnad och få kommentarer "wow", "oh" "thats a good point" och liknande tog jag som att han fick sig en rejäl tankeställare iallafall.

Att slå småbarn om de inte lyssnar, om de gör fel. Jisses. Snacka om att döda drömmar och sätta käppar i hjulen, för jag tror verkligen att lärarna VILL att barnen ska lyckas, de förstår bara inte hur de ska hjälpa dem. Jag undrar hur lärarutbildningen är upplaggd i Tanzania och liknande länder...

Nog skrivet om den kvällen. Vi tackade båda för en intressant diskussion och sedan gick jag och Ellen tillbaka till vårat rum för att sova.

 

...

 

Dagen därpå klev vi upp tidigt för att öka chanserna att se många djur. Jag kände mig som ett barn på julafton och stod upp med överkroppen utstickandes genom taket och spanade efter djur. Jag ville så otroligt gärna se lejon, men tyvärr verkade lejonen inte lika sugna på att träffa alla turister utan hade hållt sig gömda tre dagar i sträck. Vi såg dock många andra djur som giraff, elefant, gnu, buffel, flodhäst, zebra mm. Det var en riktigt spännande dag. 

När vi sent på kvällen äntligen var tillbaka i volontärhuset var jag helt slut! Dessutom fick jag en otrolig hemlängtan under den långa hemfärden från Mikumi. Vi fick dessutom lite problem när vi kom tillbaka då vi inte hade någon nyckel till rummet, och vår nya rumskompis är döv. Hon kunde därför inte höra när vi försökte knacka på dörren så det hela slutade med att Ellen fick klättra ut på grannens balkong och vidare ut på betongplattan under vårt fönster, och klättra in den vägen. Jisses va rädd jag var, vi bor ändå tre våningar upp..

Allt slutade bra iallafall och jag sov som en stock hela natten efter den långa dagen.

 

Idag var vi till dagiset på morgonen för att säga hejdå till barnen där, och sedan tog vi en benjaji till hamnen. Båturen till zanzibar tog bara lite över en timme idag, så det var skönt. Väl framme i volontärhuset här på zanzibar hade jag bara lust att åka tillbaka till Dar och flyga hem igen dock. Kände ingen zanzibarkänsla utan bara hemlängtan och en otrolig värme. Det var så kvavt på rummet, och huset ligger inklämt på de trånga gatorna här i stowntown.

Staden är verkligen som om den byggdes upp för hundra år sedan, och sen blev bortglömd. Som om ingen gjort något sedan dess utan bara låtit allt förfalla. 

Vi tog en promenad frammåt kvällen iallafall och jag kan erkänna att det är lite mysigt iallafall. Vi hittade några turistbutiker med fina grejer och nere vid vattnet hittade vi en mysig restaurang med god mat. Det var riktigt gott med mat måste jag säga, "riktig" mat, som jag tyckte om!

 

Blev ett långt inläg det här, men behövde skriva av mig efter allt. 

Kram från Afrikat!

Victoria.

 

5/10 2013

Kategori: Allmänt

Hejsan! Såg nu att mitt förra inlägg aldrig laddades upp. Blir tokig på internetuppkopplingen här! Följande inlägg skulle alltså ha publicerats i lördags, och senare ikväll lägger jag upp ett nytt om vad som hänt sedan dess :)

...

Det är så mycket känslor nu. Gårdagen gick bra, barnen fick nya kläder, vi hade party och vi lyckades snabba på golvläggaren så att vi kunde ställa in sängarna i det nya sovrummet. Allt är inte klart men det kändes skönt att kunna få in sängarna och bädda iallafall innan vi åkte.

Vi tog gruppbilder med alla barnen, och sen jag gick runt och fotade barnen medan de lekte. Jag har även pratat med några av barnen med hjälp av ledarna från art in Tanzania som har hjälpt till med översättning. Det var otroligt känslosamt att höra vad vissa av de här barnen gått och går igenom. Barn ska inte behöva leva så som många av de här barnen gör.

Jag har inte lyckats smälta och reda ut allting själv, och orkar inte skriva om allt än, men det kommer. Tillsammans med er hoppas jag iallafall kunna fortsätta hjälpa de här barnen och barnhemmet. Tillsammans hoppas jag att vi kan se till att alla barnen på Glory kan börja skolan när deras ålder är inne, och jag har även pratat med ägaren av förskolan vi varit på ibland, och hoppas kunna sammarbeta med henne och se till att några barn i behov kan få börja där. Dock vill hon veta att det finns sponsorer som kan hjälpa de här barnen vidare när det är dax för dem att börja skolan.

Det är mycket som snurrar i huvudet nu. Jag tror inte jag klarar av att bara åka härifrån med alla minnen och bara fortsätta mitt liv som det var innan. De här barnen har satt spår i mig.

Snart dör batteriet i datan så får avrunda här för idag. Imorgon åker vi på safari och sedan blir det några dagar på zanzibar innan vi åker hem till Sverige igen.

 

Kram från Afrikat.

Victoria

 

Före och efterbilder på det nya sovrummet. Det mesta har hänt under den sista veckan så det har hänt en del!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

Sista rycket

Kategori: Allmänt

Hejsan! Vi lyckades komma iväg till köpcentret i onsdags så allt är inhandlat nu. Idag har vi fixat i Marias hem och imorgon ska vi fixa i det nya sovrummet på barnhemmet. Art in tanzanias budget räckte inte för att täcka alla kostnader av byddet så vi har betalat för golvet och "fönstret" (galler och myggnät) nu också (med de insamlade pengarna). Ett gäng volontärer var iväg idag på em och lade klart golvet. Jag och ellen hade redan jobbat sedan tidigt i morse så vi stannade kvar här på kvällen. Tog en flicka till sjukhuset idag också och tråkigt nog visade det sig att hon hade malaria. Vi gav henne lite mat och dricka och nya kläder efter sjukhusbesöket. Det verkade pigga upp henne :)
 
Imorgon väntas avskedsparty på barnhemmet och efter det ska vi inreda det nya sovrummet alltså. Hinner vi ska vi gå till nurseryt vi jobbat på också och säga hejdå till de barnen. 
 
Bilder på Marias hem: De blev otroligt glada hela familjen!
 
 
 

Sista rycket

Kategori: Allmänt

Hejsan! Vi lyckades komma iväg till köpcentret i onsdags så allt är inhandlat nu. Idag har vi fixat i Marias hem och imorgon ska vi fixa i det nya sovrummet på barnhemmet. Art in tanzanias budget räckte inte för att täcka alla kostnader av byddet så vi har betalat för golvet och "fönstret" (galler och myggnät) nu också (med de insamlade pengarna). Ett gäng volontärer var iväg idag på em och lade klart golvet. Jag och ellen hade redan jobbat sedan tidigt i morse så vi stannade kvar här på kvällen. Tog en flicka till sjukhuset idag också och tråkigt nog visade det sig att hon hade malaria. Vi gav henne lite mat och dricka och nya kläder efter sjukhusbesöket. Det verkade pigga upp henne :)
 
Imorgon väntas avskedsparty på barnhemmet och efter det ska vi inreda det nya sovrummet alltså. Hinner vi ska vi gå till nurseryt vi jobbat på också och säga hejdå till de barnen. 
 
Bilder på Marias hem: De blev otroligt glada hela familjen!