Glory of Africa

Glory of Africa är en ideell organisation som jobbar för att barns rättigheter ska tillgodoses i utvecklingsländer. Till en början arbetar vi i Tanzania. Följ med oss när vi kämpar för världens barn!

Safari och zanzibar

Kategori: Allmänt

Hejsan!

Vår resa börjar närma sig sitt slut, men jag kommer fortsätta blogga tills jag känner att jag skrivit ner och berättat det jag vill dela med mig av. Har inte kunnat uppdatera så ofta då jag legat sjuk så mycket och inte orkat, och när jag väl tänkt att ”nu hinner jag blogga” , så har det ofta varit strömavbrott, segt internet eller liknande..

I söndags åkte jag och Ellen på safari till Mikumi national park. Det tog i princip hela dagen att köra dit, och vi hade bara betalat entrekostnaden för en dag, så vi åkte direkt till hotellet när vi kom fram. Dock gick vägen dit genom nationalparken så en del djur han vi se redan på söndagskvällen.

 Hotellet hade Tv vilket gjorde att det kändes som rena lyxhotellet! Att det fanns två kanaler med fotboll eller afrikansk såpa gjorde oss inget alls. Att duschen inte fungerade utan det bara rann vatten i kranen spelade ingen roll. Man har vant sig nu, och blir jätteglad om man lyckas få vattnet att rinna i någon av kranarna.

På kvällen åt vi middag med vår gruppledare som följt med som guide, och lite senare kom även mannen som ägde turistinformationshuset och gjorde oss sällskap. Han började fråga om vårt jobb, om Sverige osv. och det hela slutade i att han och jag hade en häftig diskussion om utbildning, diciplin, och fysiska straff.

Han nämnde nämligen tidigt i vår diskussion att han inte tyckte att man skulle ta bort ”the stick”  helt, utan att den var bra och ”det enda som hjälpte” när vissa elever inte skötte sig i skolan. Han jobbar /har jobbat själv som lärare och började prata om att ca 70% av alla elever i landets grundskola inte klarar examen. Hans prat fick mig att tända till ordentligt och vi pratade säkert över en timme om skolsystemet i Tanzania jämfört med västvärlden.

Han verkade väldigt fascinerad och smått road över mitt tal men erkände snabbt att jag hade många bra poäng. Det gjorde mig bara ännu mer taggad att fortsätta övertyga honom om att fysiskt våld aldrig kommer att skapa vilja, engagemang och glädje i lärande. Jag tog upp skillnaden mellan respekt och rädsla, att studieresultaten med 70% underkända borde vara ett tydligt tecken på att något är fel i systemet och att de resultaten inte beror på eleverna.

Han sa att han det var ”the stick” som fått honom att lära sig engelska och matte, i matten vet jag inte var hans kunskapsnivå ligger men engelskan var ju ingen höjdare precis.  Fysiskt våld –och därigenom rädsla som resulterar i lärande kommer aldrig att kunna ge lika resultat som för den som faktiskt vill lära sig något.

Jag tog upp skillnaden mellan straff och straff, psykologi bakom lärande, och att man borde satsa på att få eleverna att vilja komma till skolan, skapa intresse för lärande och inte skrämma dem ännu mer. Det är väl inte konstigt att eleverna väljer att skolka när skolan innebär fysiska straff om man inte gör ”rätt”. När man blir straffad om man råkar svara fel.

Jag tror att man måste uppmuntra drömmar, ge framtidstro och ge hopp om att allt är möjligt.  Få barnen att förstå att utbildningen är biljetten som kan ta dem till deras drömmar, biljetten till deras framtid.

Jag var påväg att explodera när han försökte tona ner sina argument om pinnen med att ”Jo, ja du har många bra argument, och idag använder vi inte fysiskt våld lika mycket som förr. Nästan bara på de minsta barnen, 3-4 åringar, de som lyssnar minst.

 -OCH DE SOM ÄR ALLRA LÄTTAST ATT PÅVERKA, OCH ÄRRA FÖR LIVET, ville jag skrika.

Jisses vad jag pratade den kvällen. Dock var det mest jag som pratade och hans tystnad och få kommentarer "wow", "oh" "thats a good point" och liknande tog jag som att han fick sig en rejäl tankeställare iallafall.

Att slå småbarn om de inte lyssnar, om de gör fel. Jisses. Snacka om att döda drömmar och sätta käppar i hjulen, för jag tror verkligen att lärarna VILL att barnen ska lyckas, de förstår bara inte hur de ska hjälpa dem. Jag undrar hur lärarutbildningen är upplaggd i Tanzania och liknande länder...

Nog skrivet om den kvällen. Vi tackade båda för en intressant diskussion och sedan gick jag och Ellen tillbaka till vårat rum för att sova.

 

...

 

Dagen därpå klev vi upp tidigt för att öka chanserna att se många djur. Jag kände mig som ett barn på julafton och stod upp med överkroppen utstickandes genom taket och spanade efter djur. Jag ville så otroligt gärna se lejon, men tyvärr verkade lejonen inte lika sugna på att träffa alla turister utan hade hållt sig gömda tre dagar i sträck. Vi såg dock många andra djur som giraff, elefant, gnu, buffel, flodhäst, zebra mm. Det var en riktigt spännande dag. 

När vi sent på kvällen äntligen var tillbaka i volontärhuset var jag helt slut! Dessutom fick jag en otrolig hemlängtan under den långa hemfärden från Mikumi. Vi fick dessutom lite problem när vi kom tillbaka då vi inte hade någon nyckel till rummet, och vår nya rumskompis är döv. Hon kunde därför inte höra när vi försökte knacka på dörren så det hela slutade med att Ellen fick klättra ut på grannens balkong och vidare ut på betongplattan under vårt fönster, och klättra in den vägen. Jisses va rädd jag var, vi bor ändå tre våningar upp..

Allt slutade bra iallafall och jag sov som en stock hela natten efter den långa dagen.

 

Idag var vi till dagiset på morgonen för att säga hejdå till barnen där, och sedan tog vi en benjaji till hamnen. Båturen till zanzibar tog bara lite över en timme idag, så det var skönt. Väl framme i volontärhuset här på zanzibar hade jag bara lust att åka tillbaka till Dar och flyga hem igen dock. Kände ingen zanzibarkänsla utan bara hemlängtan och en otrolig värme. Det var så kvavt på rummet, och huset ligger inklämt på de trånga gatorna här i stowntown.

Staden är verkligen som om den byggdes upp för hundra år sedan, och sen blev bortglömd. Som om ingen gjort något sedan dess utan bara låtit allt förfalla. 

Vi tog en promenad frammåt kvällen iallafall och jag kan erkänna att det är lite mysigt iallafall. Vi hittade några turistbutiker med fina grejer och nere vid vattnet hittade vi en mysig restaurang med god mat. Det var riktigt gott med mat måste jag säga, "riktig" mat, som jag tyckte om!

 

Blev ett långt inläg det här, men behövde skriva av mig efter allt. 

Kram från Afrikat!

Victoria.

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: