Glory of Africa

Glory of Africa är en ideell organisation som jobbar för att barns rättigheter ska tillgodoses i utvecklingsländer. Till en början arbetar vi i Tanzania. Följ med oss när vi kämpar för världens barn!

When I grow up, I want to be a fighter.

Kategori: Allmänt

Idag tänkte jag försöka berätta om en pojke på Glory som fått en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Vi kan kalla honom för Josef. 
 
Jag minns inte om jag berättade om den åttaåriga pojken som fick nya skor av mig första veckan när en "kompis" till honom slet av honom den han hade och hade sönder den. Jag vet att jag berättade om händelsen på facebook. Vilket fall, så är detta samma pojke. 
 
Jag lade märke till honom redan första dagen på Glory. Alla andra barn var helt lyriska och hoppade och skrek när de hörde att vi närmade oss barnhemmet i vår benjaji. Josef stod oftast kvar längst bak medan de andra barnen trängdes och skrek "bare me, bare me", medan de klängde på en för att få bli burna.
 
Josef höll sig alltid undan, med sänkt blick och sorgset kroppspråk. Han svarade väldgt sällan på tilltal och man fick kämpa för att få honom att titta upp och viska ett svar. Det var på fredagen den veckan som han försiktigt smög sig fram till mig när han såg att jag inte hade något annat barn i närheten. Han tittade försiktigt upp på mig med sorgsna ögon och sa "bare me teacher" samtidigt som han blygt sträckte upp armarna. 
 
Josef är åtta år gammal, alltså en ganska stor pojke. Jag tog upp honom i min famn och försökte frågande titta in i hans ögon. Han såg ledsen ut, och vände ner blicken och lutade huvudet mot min axel. Vi stod så en stund han och jag. Vi behövde inga ord. Jag visste att den här pojken bara behövde trygghet, kärlek. 
 
Tankarna snurrade i mitt huvud, jag önskade så innerligt att jag kunde prata swahili så att vi kunde kommunicera. Varför var han så ledsen, varför så försiktig? Det var då en annan pojke på barnhemmet kom fram och ryckte av Josef en av hans redan trasiga plastskor med ett retfullt skratt. Sedan hade han sönder den ännu mer så att den nästan gick i två delar. "Hapana!" (no!) , "You don't do that!", sa jag argt och tog tillbaka den trasiga skon. Ungen sprang skrattande därifrån och jag tittade upp på Josef för att se hans reaktion. Han såg ledsen ut, sorgen i hans blick går inte att beskriva. Dock hade han den blicken nästan konstant under de här veckorna. Att den andra pojken slitit av honom och haft sönder hans sko verkade inte göra honom särskillt förvånad. Det var som om han var van att bli behandlad illa. 
 
Jag satte ner honom och gick till min ryggsäck för att se om vi hade några skor som passade honom. Vi hade som tur var med några av skorna vi tagit med från Sverige. Jag hittade ett par jättefina sandaler som jag satte på Josefs fötter. Han tittade blygt upp på resten av barnen för att se om de märkte något. Han såg rädd ut. Jag tittade på honom och gjorde frågande tummen upp som för att kolla om skorna var ok. Han tittade ner på mig och nickade, så jag reste mig igen och följde honom tillbaka till bänken där han skulle sitta. Han tittade upp på mig och klämde viskande fram "Thank you". De var de första orden jag hörde honom säga efter "bare me teacher". 
 
...
 
Det var inte förrän sista dagen på Glory jag lyckades prata med Josef privat. Jag hade tjatat för att få med en av gruppledarna från organisationen som kunde översätta så att jag kunde intervjua några av barnen. De verkade inte riktigt förstå varför jag så gärna ville prata med barnen, och verkade tycka att det fanns viktigare saker att göra. Jag bryr mig om de här barnen för mycket för att kunna se dem gå med ledsna ögon och inte veta varför, se dem komma och gå i trasor till kläder utan att veta varför. Jag vill veta hur de bor, med vem de bor. När vi kom till barnhemmet hade de ju bara möjlighet att ha sex av de närmare trettio barnen boendes där. 
 
Åter till intervjun med Josef. Han var svår att få att prata. Det tog ett tag innan vi kom igång, men sedan började han sakta berätta om sitt liv. Jag frågade honom vart han bodde, och med vem. Då svarade han att han bara bott här i mindre än ett år. Tidigare bodde han med sin mamma och sina bröder i huvudstaden, men hans mamma slog honom, så hans pappa kom och hämtade honom. Han fick flytta in hos sin faster istället och bo där med sina släktingar. 
 
Hans mamma hade getter. Varje eftermiddag bad hon Josef se efter dem, och frammåt kvällen ta dem hemmåt igen. Ville han inte det blev han slagen. Det är Josefs historia iallafall. Jag frågade honom varför han blev slagen, men då sa han att han inte visste, han fick aldrig veta vad han gjort för "fel". Då frågade jag honom när han blev slagen. "På eftermiddagarna", svarade han. "Vad gjorde du på eftermiddagarna", frågade jag då. "Hon ville att jag skulle gå och hämta getterna och ta hem dem." "Ville jag inte det slog hon mig". 
 
Jag kände klumpen i halsen, tårarna i ögonvrån, ilskan som bubblade inom mig. Jag tog ett djupt andetag och svalde ner klumpen. Måste vara stark nu. 
 
Vi pratade om hur han levde nu. Han berättade att han bodde med sina släktingar här i byn vid barnhemmet. Jag frågade vad hans stösta dröm var. Han förstod inte. Jag frågade om han hade någon dröm om vad han ville bli när han blir stor, om han kunde få vad han ville i hela världen. Ville han tillexempel åka flyplan, simma med delfiner, osv. 
 
Han tänkte efter en stund. Jag tänkte på vad barn där hemma skulle ha svarat. Nya Ipad, en laptop, ett eget flygplan, en ponny. 
 
Efter en stund tittade han försiktigt upp igen, och svarade: "När jag blir stor vill jag bli en "fighter", en sån som kan slåss, och lärare i skolan". "Och din största dröm, om du kan få vad du vill i hela världen?", frågade jag. 
"Jag vill ha ett hus", "ett hus där jag kan bo och där mina släktingar kan bo".
 
Det kändes som ett slag i bröstet, jag fick en riktigt obehaglig känsla inombords. "Vart bor ni nu?", frågade jag.
 
 
"Vi vaktar hus som någon annan bygger, och får sova där på nätterna medans vi vaktar. Sen när den som bygger huset ska bygga mer eller om huset blir klart måste vi leta efter ett nytt hus att vakta. 
 
Den här pojken har inte ens ett hem. Det är riktigt jobbit att skriva det här. Jag känner hur tårarna tränger fram i ögonen. Han är så fin, men har gått igenom och går igenom så mycket tuffa saker. Han är bara åtta år. Han behöver en stark vuxen i sitt liv, en förebild. Han behöver få drömma mer, få höra att allt är möjligt. Älskade barn.
 
Jag är oerhört glad att han är ett av de fyra barnen vi sett till ska få börja skolan i Januari iallafall, för den här historien visste jag inte om då. Vi visste bara att han var åtta år och ännu inte börjat skolan eftersom han inte hade någon som kunde betala skolavgiften för honom.
 
Åtta år gammal, skild från sin familj. Hans bröder bor fortfarande kvar hos mamman vad jag förstod, och pappan träffar han bara nån gång ibland då han jobbar på andra sidan Dar, över 2 timmar därifrån. Han har inget hem, utan flyttar från en byggarbetsplats till nästa.  Såhär ska det inte vara. Det är så fel. Det är så orättvist. Han är så ledsen. Klagar aldrig. Bara hänger med.
 
Ibland blir han arg, men då slåss han istället för att säga något. Det är så tragiskt att se. De gångerna han slagits och jag tagit tag i honom och sagt "Hapana!, you don't do that", har han sett så ledsen och förtvivlad ut. Han vet ju inte hur man ska bete sig. Och ingen verkar förklara det för honom heller. Jag gjorde några försök, men min engelska når ju inte fram. Jag kan mer Swahili än vad han kan engelska, så kommunikationen med de här barnen överlag handlar om kroppspråk och tecken. 
 
Jag har dragit ut på att skriva ner allt det här i en vecka nu. Visste inte vart jag skulle börja, hur jag skulle få ner allt i text, och vartifrån jag skulle få orken. Det är såklart lättare att försöka förtränga, skjuta upp, men en sån här historia försvinner inte. Jag tänker på den här pojken varje dag. Undrar om han fick skratta nån gång idag. Hans skratt är så vackert. 
 
Jag ville att andra skulle få veta den här historien, jag vill helst att hela världen ska få höra historier som denna. För det är dax att vi tar tag i saker. Det är dax att vi drar vårt strå till stacken, hjälper där vi kan hjälpa. 
 
Du ska inte ha dåligt samvete om du ger ditt barn en ny leksak i helgen, men se till att barnet förstår hur lyckligt lottat det är, och visar tacksamhet. Och ni som kan, dela med er! Försök hjälpa dina medmänniskor, folk överlag fokuserar så mycket på sin egen vinst idag. Varför inte ta med din granne eller medmänniska på resan mot målet? Hjälp andra människor uppfylla deras drömmar. Sammarbeta. 
 
En person kan sträcka sig så långt han bara kan mot stjärnorna, men han kommer aldrig komma i närheten så nära de där stjärnorna som hundra, eller tusen människor som sammarbetar. I cheerleading kastar man upp människor i luften. Tänk vad högt fyra personer kan kasta en femte. Tänk hur lågt den femte hade kommit om denna personen hoppat själv. 
 
 
 
Victoria.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

  • Pär Gertz säger:

    Hej Victoria!!
    Jag skäms för att jag inte läst din blogg tidigare. Mamma (Eva) berättade om det men jag glömde bort det, hur man nu kan göra det när jag vart så imponerad av att du reste och tagen när du vart sjuk. Men nu har jag läst igenom hela bloggen och det var HELT sagolikt, fantastisk att läsa!!! Jag fick klumpar i halsen, skrattade, blev glansig i ögonen osv ända tills jag kom fram till det här inlägget, då brast det... Tårarna gick inte att hålla emot längre... Jag är SÅ stolt över att vara din morbror och över den insats du gör, jag är enormt imponerad av ditt sätt att skriva och formulera dig och vilka underbara fotografier sedan.. Jag är alldeles omskakad, det här var så gripande, hela bloggen och ännu mer det här inlägget.
    Jag undrar om du själv förstår hur bra det här är, vilken insats ni gör, jag finner inte ord ens, du förändrar dessa barns liv från att vara dömda till misär till att få en ärlig chans att göra något av sina liv. Det är mer än vad många av oss vuxna lyckas åstadkomma under en hel livstid!!
    Jag (vi) kommer givetvis att hjälpa till med bidrag, jag måste bara samla mig och läsa igenom igen och försöka förstå. Det här tog mig LÅNGT djupare än vad jag ens trott var möjligt!! TACK för att du delat med dig Victoria, både av dina intryck men också av dig själv till barnen!!
    Det är personer som DU som kan förändra världen!!!
    Många kramar från en omskakad Pärra

    2013-10-12 | 00:59:33
  • Catrin säger:

    Hej!
    Efter att ha läst de här inlägget om Josef, sitter jag med tårar i ögonen och undrar hur världen kan vara så jävla orättvis. Jag tror att du gjorde "reklam" för din instagram på någon anans instagram och det var så jag började följa dig och beundra den resa du gjorde och önska att de var jag. Och nu om två veckor åker jag till ett barnhem i Likoni utanför Mombasa i Kenya för att försöka hjälpa. Det jag kanske mest undrar nu är vad såg och märkte du att barnen behövde mest i form av saker. Jag kommer packa en väska med insamlade kläder mm men har du ngra tips på grejer jag ska ha med mig ner?
    Tack för att du har inspirerat mig och( utan att du vet om det) gett mig en spark i baken för att faktiskt inte bara drömma utan att oxå åka. :)

    Svar: Hej! Åh va härligt att höra att du fått inspiration och ska åka iväg! Jättekul! Förutom kläder och skor tänker jag att pennor, block och leksaker kan vara bra att ta med så mycket man kan av. Även typ första hjälpen-kit tänker jag är bra då de ofta har dålig tillgång till sjukvård.
    Jag får önska dig ett stort lycka till och en trevlig resa du aldrig kommer glömma! :)
    Victoria Lundberg

    2014-02-15 | 19:07:53
    Bloggadress: http://www.mzungu.devote.se

Kommentera inlägget här: