Glory of Africa

Glory of Africa är en ideell organisation som jobbar för att barns rättigheter ska tillgodoses i utvecklingsländer. Till en början arbetar vi i Tanzania. Följ med oss när vi kämpar för världens barn!

Oh Africa

Kategori: Allmänt

Jambo!, Nu är vi framme på Zanzibar, och har precis ätit middag på hotellet.

   Resan hit var lång, men vi har redan hunnit se mycket och stött på den där s.k. kulturkrocken ungefär en miljard gånger.  Magknip, magpirr, yrsel och spänning.  Allt är nytt, Afrika känns nytt, även om jag varit i både Sydafrika och Egypten förut.

   Vi mellanlandade i Istanbul och anlände i Dar es Salaam ca halv tre inatt. Efter en lång väntan på våra väskor insåg vi att en av väskorna inte verkade ha kommit med hela vägen, så vi fick trötta som satan pallra oss fram till en ”lost and found” disk och börja fylla i papper och gestikulera storlek och utseende på vårt saknade bagage. Efter kanske femton minuters pappersifyllande kom en man stolt vandrande med väskan och slängde upp den på disken framför oss. Tacksamt tog vi emot den och gick vidare mot tullen. 

   Vår båt till Zanzibar gick inte förrän kl 7, så vi satt en stund utanför flygplatsen då jag hade läst innan att downtown och hamnen kanske inte var den roligaste platsen att befinna sig på så länge mörkret ”vakade” över staden.  –och allt stämde det! När vi vid 5 tiden hoppade in i en taxi som skulle ta oss till hamnen var det med en ganska orolig känsla i magen. Det kom svart rök ur bilarna, och vi fick hålla våra tröjor för näsa och mun för att kunna andas utan att få världens hostattack.

    ”okok we’re here, OK?”,  vi trodde inte våra ögon. Det var kolsvart ute, och det enda vi såg var en massa plåtskjul och män längs gatan vi befann oss på. Folk bar på lådor med frukt, några satt och eldade med kol, direkt på marken. Kändes verkligen inte tryggt, och med halvskakig röst försökte jag artigt fråga vart båtarna, och havet var, utan att låta alltför dum.  ”OKOK, ticket office, YesYes, OKOK?”, svarar vår förare.  ”Where is the Sea, where are the boats?”, försökte jag igen.  Vi fortsatte så några minuter innan vi förstod att havet, och båtarna skulle ligga där bakom alla plåtskjul. 

    Vi blev erbjudna hjälp av ungefär halva stadens invånare att köpa biljett och bära väskorna till platsen där vi fick vänta tills båtarna skulle gå, men försökte så långt det gick att artigt tacka nej och kånka vårat 38 kg bagage (var) själva.  Vi hade i alla fall lyckats köpa biljetter, och när solen en stund senare började titta fram såg hamnen plötsligt inte alls lika skrämmande ut, även om vi verkade vara de enda turisterna på platsen.

   Båtresan minns jag knappt, för när vi slagit oss ner i våra fåtöljer somnade jag nog inom 5 minuter och vaknade inte förrän vi kunde se Zanzibar.

    Det duggade ute, och såg inte alls så paradis-idylliskt ut som på googlebilderna, men jag tänkte att det är klart att hela ön inte består av kritvita bländande sandstränder och turkosblått hav.

    Efter lite krångel i tullen, fix med arbetsvisum och nedförhandling av taxipriset från 70 till 40 dollar började vi rulla genom vad jag antar var Stone Town. Det kryllade med människor, cyklarna var lastade med mer last än vad jag skulle få in i en stor bil, och längs gatukanterna låg enorma högar med skor, kläder, frukt och andra varor, och jag tror att det var deras marknad. Bostäderna var byggda av pinnar, lera, jord, betong, vass och plåtbitar. Vissa hade hängt upp tygstycken för öppningen, jag skulle tro att dessa skulle fungera som dörrar.

    Över vägarna sprang då och då en höna eller två, i skogen såg vi några av de röda aporna som bara finns på Zanzibar, och i vägkanten betade här och där kossor av en ras jag aldrig sett förut. Dom hade nämligen en puckel på ryggen, likt en dromedar.  Oh Africa.

     Efter en och en halv timmes bilfärd, var vi framme vid vårt hotell. Jag kände direkt på infarten hur ett stort leende bredde ut sig i mitt ansikte, och det visade sig stanna där ungefär en timme medan jag förundrades över hur vackert allt var och hur jag kunde hamnat där. Stranden var bländande kritvit, och vattnet turkost nästintill genomskinligt.  Längs stranden växte höga kokosnötspalmer, och personalen på hotellet gav oss ett varmt bemötande. Vi hade hamnat i paradiset.

 

Jag avrundar där, trots att det känns som om jag skulle vilja skriva så mycket mer. Nu ska jag stänga ner datan och kanske köpa en fruktdrink i baren, lyssna på Norah Jones som spelas i högtalarna här i lobbyn men ändå inte lyckas överrösta vågorna från havet helt. God natt och sov gott.

Victoria.

 

 
                              
 
 
 
 

 

 

Kommentarer

  • Elizabeth säger:

    Ser ut som idyllen ändå fanns där. Önskar er en skön vecka och bra tid framöver.

    2013-09-04 | 19:26:26

Kommentera inlägget här: