Glory of Africa

Glory of Africa är en ideell organisation som jobbar för att barns rättigheter ska tillgodoses i utvecklingsländer. Till en början arbetar vi i Tanzania. Följ med oss när vi kämpar för världens barn!

Barn är nu

Kategori: Allmänt

Jambo!

Idag är det en trött och sliten version av mig själv som skriver. De senaste dagarna har stressen nått även till Afrikat då våra arbetare jobbar i snigelfart och ständigt hittar på ursäkter till varför de inte kan jobba, eller behöver nytt material var och varannan timme. Vi blir galna och själv vill jag ibland bara bryta ihop och skrika på dem. Var finns arbetsmoralen?! Vi förstår att kulturen är annorlunda här, men varför lova saker man inte kan hålla? Arbetarna sade att bygget skulle ta en vecka. Två veckor senare är det inte klart. Vi förklarar och diskuterar, dem lovar och lovar, men timmar senare har fortfarande inget hänt.

            På Glory har vi börjat hjälpa till med bygget. Vi spacklar väggarna och blandar cement. Det är tungt och slitsamt. Vi har jobbat från morgon till kväll den här veckan. Har cement på både in och utsida av varenda kroppsdel.

            I veckan har vi dessutom pratat om och informerat om barnkonventionen på Glory. Vuxna och barn fick separata föreläsningar anpassade för dem, och båda grupperna verkade uppskatta informationen och diskussionerna. Dock är det så fruktansvärt tragiskt när jag lägger märke till hur många av barnens rättigheter som inte uppfylls. Vi har sett till att de har tak över huvudet, vi har sett till att de får gå i skolan, vi har sett till att de har mat och kläder, vi har informerat både vuxna och barn om barnens rättigheter, pratat med pastorn om vikten av att barnen får både leka och vila varje dag, att de får mat innan de går till skolan. Trots detta är det så tydligt här att barn inte får deras röster hörda och respekterade av alla vuxna, barn blir fortfarande slagna både i skolan och hemma, de får inte vila, de nekas lek om de behövs för hemarbete. Bland annat. För det räcker såklart inte bara med att informera, vi måste visa. Och informera igen. Och visa igen, och igen. Inlärda beteenden ändras inte över en natt. Beteenden som för oss är självklara kan vara så abstrakta och avlägsna för någon annan.

            Vi försökte ge konkreta och tydliga exempel, lät dem ställa frågor. Barnen fick på trygghetsvandringen berätta hur de mådde på olika platser runtom och i barnhemmet. De berättade om de vuxnas beteenden, vilka de litade på, vilka de kunde prata med och söka tröst hos, och vilka de inte kunde göra det hos. I biblioteket hade de böcker, men de önskade böcker som man faktiskt kunde lära sig något av, böcker som hjälpte dem med skolarbete. Hur klokt och fantastiskt är inte det? De önskade myggnät och ficklampor för nätterna. De tröstar varandra när de blir ledsna. Delar med sig av den lilla maten de får.

            Samtidigt har de fått lära sig att man ska skilja på pojkar och flickor, flickor får inte vara med och spela fotboll, det kan göra ont. Flickor och pojkar får inte sova i samma rum. De äldre barnen tillåts inte vila. Det händer att dem blir slagna, oavsett ålder, om de skulle gå för långt, göra misstag, skjuta fotbollen ”fel” etc.

            Medan en del av barnens ord gör mig stolt och lycklig inombords, gör andra att jag kokar av ilska. Är de vuxnas ”förståelse” och tillgivenhet till oss volontärer bara en torr fasad? Hånar de våra ord på insidan, eller tar det bara tid för dem att fästa? Måste vi ge dem mer tid? HUR gör vi för att i praktiken redan imorgon se till att inget barn blir slaget, att könsdiskriminering upphör, att barns röster blir hörda? Vissa av barnen bär på trauman. Det syns i deras ögon, kroppsspråk, anknytning. När de berättar att de absolut inte vill be pastorn eller hans fru om hjälp ut till toaletten om natten, att de inte själva kan säga åt dem att de inte får slå dem. När dem ber oss att prata med de vuxna för att de själva inte vågar. Då är det fortfarande mycket som inte står rätt till. När vi ser en 3-åring ligga på marken och skrika och gråta medan det blir slaget av en vuxen. För att hen var hungrig och ledsen för att maten inte var klar. Vi ingrep självklart så fort vi hörde och såg det, men det var försent. Vi kanske stoppade en misshandel som annars hade pågått längre, men skadan var redan skedd. Barnet var helt förstört och låg med tom blick och stirrade i över en timme efteråt. Jag satt med och strök honom över ryggen en stund. Lät honom vila och fanns där när han önskade söka trygghet hos mig. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig, och jag kunde inte låta bli att tänka på hur ont det då gjorde i det lilla barnet.

            Detta är vardag här. Det är därför jag jobbar för barns rättigheter. Det är därför jag är här. För att förändra. För att förstå. För att hjälpa. I början gör det ont. Att lyssna, höra och förstå. Att vi tänker olika. –Men när jag får se att poletten trillar ner för en person, för två, för flera. När barnen kan räkna upp fler och fler av sina rättigheter, när vi skapar medvetenhet. Då kommer lyckan och sköljer över en som en våg. Vi är lika mycket värda. Min åsikt betyder något. Jag får inte diskrimineras. Jag har rätt till lek och vila. Jag har rätt att bli behandlad väl, att inte bli misshandlad, fysiskt eller psykiskt. Jag har rätt att vara jag och bli respekterad för den jag är. Barn är inte bara framtiden. Barn är nu, och vi måste stå upp för dem.

 

Victoria

Andra veckan i Madale

Kategori: Allmänt

Hejsan!
Dags för ett nytt blogginlägg. Det blir långt idag.
 
Sedan förra inlägget har det hänt en del. Teamet har fått tillökning av 3 till tjejer som kom hit lördag kväll. Måndag och tisdag planerade vi och förberedde inför gårdagens HIV-testning. Vi hann dessutom hjälpa till att lägga grunden till det nya huset på Glory, så att pastorn och den andra arbetaren sedan kunde fortsätta med att bygga väggarna. Vi har hackat upp jord, blandat cement och burit sand, så även våra krafter var till stor nytta.        
 
Dagarna har för några av oss (inkl.mig själv) spenderats mycket i bilen då det krävs väldigt mycket inköp och förhandlingar för att fixa material till toalett och husbygget, samt det vi har behövt till HIV-testdagen. Varje dag måste vi dessutom se till att besöka båda byggplatserna för att se så att allt går rätt till, och till detta har vi fått mycket hjälp av killarna från organisationen vilket vi är otroligt tacksamma för. Allt går som vanligt 10 ggr saktare här än hemma i Sverige, och språkbarriären gör det inte lättare. Det är riktigt tålamodskrävande, och ibland är man nära bristgränsen när man i 35 graders värme efter en timmes förhandlingar får reda på att t.ex. golvplattorna man äntligen hittat visst inte fanns i den färgen man kommit överens om och säljaren själv på swahili har föreslagit en annan konstig blandning eller när man fem minuter innan HIV-testningen ska börja får reda på att testteamet fortfarande befinner sig en halvtimme från testplatsen.
 
Medan några av oss har åkt runt och agerat arbetsledare har andra fått spendera tid med barnen på barnhemmet som har sommarlov och behöver aktiveras och få uppmärksamhet, något som är extremt viktigt och inte får underskattas. Även om dessa barn självklart mått bäst av att ha fast personal så erbjuder vi något slags substitut när fast personal i dagsläget inte är möjligt utöver pastorn och hans fru. Pastorn har fullt upp med att hålla barnhemmet intakt, se till att det finns vatten, att det finns mat och att bygga det nya huset medan hans fru lagar mat, städar och tvättar. Det blir tyvärr inte tillräckligt mycket uppmärksamhet över till barnen. Genom volontärer får barnen uppmärksamhet och omtanke, de sysselsätts. De får då och då extra mat, vatten, leksaker och kläder, och ändå får det inte tillräckligt, utifrån deras behov. Volontärerna som kommer till Glory uppskattas enormt av både barnen och de vuxna. Så även om det inte är optimalt med nya ansikten var och varannan månad bidrar vi till gladare och mer välmående barn, om inte i längden, så för stunden, vilket är bättre än ingenting. I vårat team har vi dessutom kommit överens om att alltid försöka ge alla barnen lika mycket uppmärksamhet vilket för en sådan stor skara barn på den korta tid vi är här minskar risken (även om den självklart finns där) -att något barn ska få en stark anknytning till någon av oss.
 
Inför HIV-testningen gick vi i måndags några kilometer uppe i byn för att sätta upp lappar om testningen, och tisdag kväll fick jag dessutom lära mig läsa lappen på Swahili så att vi kunde åka runt med bil och muntligt informera omgivningen om testningen genom en megafon. Det var riktigt kul, och invånarna blev överförtjusta åt mzungon (vitingen) som pratade swahili. Onsdag morgon gick vi upp riktigt tidigt för att återigen åka runt med megafonen och informera, och vid 11-tiden drog testningen igång. Vi hade hyrt stora högtalare som nog nådde ut långt utanför området vilket innebar att ännu fler människor lockades till platsen, och om inte annat fick information om HIV, hur man skyddar sig, och vilka risker det finns. De som testade sig erbjöds dessutom läsk, banan och kakor efter att de testat sig och visat upp sitt kvitto på detta. För de som visade positivt fanns rådgivare som berättade för dem om prognosen, hur man går vidare, medicinering, psykosocialt stöd osv. Tyvärr visade sig 3 av våra 141 testade personer vara positiva. En av dessa var ett barn på 5-6 år, som tur nog ännu inte hade några symptom och som nu genom bromsmedicinering i tidigt stadie ändå har goda chanser till ett långt och symptomfritt liv.
 
Medicin för HIV är som tidigare nämnt gratis i Tanzania. Tyvärr är det fortfarande många som väljer att inte testa sig bl.a. p.g.a. stigmatiseringen av sjukdomen, risken att bli utstött, lämnad av sin partner, och rädslan. Riktigt ledsen blev jag när det visade sig att vissa barns föräldrar inte godkände att deras barn blev testade. Det är så fruktansvärt tråkigt när föräldrars rädsla ska få hindra barns välmående och eventuellt orsaka problem som går att förebygga. Vad hände med barnets bästa som alltid ska komma i främsta rummet?(Barnkonventionen). PASADA erbjuder till och med hemsjukvård för sina patienter i de allra värsta fallen, om personen är så fattig att hen inte kan ta sig till sjukhuset, eller om hen mår riktigt dåligt. All deras vård ska vara gratis vilket innebär att inte ens fattigdom ska få vara ett hinder.
 
Personalen från PASADA var fantastiskt skickliga och empatiska. Innan de började testa pratade de i mikrofonen om vad HIV var, hur det sprids, vilka riskgrupper som finns, hur man kan skydda sig och även hur man hittade till testplatsen den dagen om man hörde vad de sa men inte visste vart vi var. Resten av dagen spelades hög musik, både för att människor skulle kunna hitta dit, och för att lätta upp stämningen och locka människor. Det var en riktigt bra dag även om den var lång och vi var helt slut på kvällen. Det kändes otroligt bra att få så många av barnen, samt många andra från byn testade.
 
Idag har vi delat ut alla medhavda kläder till barnen på barnhemmet och runtom i byn. 120 kg kläder och skor hade vi med oss hit tack vare alla er i Sverige som skänkt. Barnen blev riktigt, riktigt glada och kläderna behövs verkligen här nere! Ni ska bara veta känslan när man får ta av ett barn en trasig plastsko och sätta på ett par ordentliga sandaler eller gympaskor, eller när man ber ett barn med trasiga och smutsiga kläder som man sett hen gå runt i i två veckor byta om till nya, hela och rena kläder. Det var många stora leenden idag och vi var nära till tårar när vi såg hur lyckliga vissa blev. En del såg livrädda ut när vi kallade in dem i rummet där vi sorterade och delade ut kläderna, för att sedan dansa ut som solstrålar med leenden från öra till öra och stolt visa upp sina nya kläder för kompisarna. Blir fylld av lycka bara av att tänka på det nu. Ett STORT tack ska ni ha! Asante Sana (stort tack) hälsar även barnen!
 
Imorgon ska vi skynda på arbetarna som jobbar med toaletterna på skolan, köpa en av sängarna till det nya rummet på Glory, köpa plattor till golvet på Glory och ta några av de större barnen till marknaden då de behöver nya skor till skolan. Vi planerar även att prata med pastorn om att införa ”sova middag” för de yngre barnen som bor på barnhemmet då dessa barn verkligen behöver detta. Barnen är väldigt trötta vissa dagar och får aldrig någon riktig chans att vila. I den här värmen, med otillräckligt med mat och vatten blir det dessutom extra påfrestande för kroppen. Vi har lagt märke till att de flesta av barnen ligger långt efter i växten och behöver mer mat och vila för att kroppen ska orka, få återhämta sig och växa som den ska. Det finns femåringar här som är lika stora som treåringar, och en tvååring som ser ut att nyligen ha lärt sig gå, och som är i en ettårings storlek. Generellt ser barnen ut att vara ca 2-3 år yngre än deras riktiga ålder om man jämför med Sverige. Sedan kan självklart även gener påverka sådant, men då jag ändå har varit och jobbat på en förskola för ”rika” barn här i Tanzania och sett och träffat mer välmående barn så ser jag enorm skillnad på storleken på barnen även om de är i samma ålder.
 
Hinner vi tänkte vi även gå en ”trygghetsvandring” på barnhemmet där alla barn som befinner sig där om dagarna går med och får berätta hur de känner sig på olika platser för att kunna kartlägga om de känner sig otrygga någonstans, ledsna, glada osv, och om de kan, låta dem sätta ord på om det är något speciellt som påverkar hur de känner sig på de olika platserna. Är det någonstans barnen är extra snälla eller elaka mot varandra, behöver vuxna och volontärer ha mer koll på någon plats eller rum etc. Kan vi kanske förbättra någon plats, göra den mer rolig, trygg? Vi önskar även göra en s.k. ”kompissol” där vi tillsammans med barnen pratar om och skriver ner hur man är en bra kompis, vad som främjar vänskap och gemenskap. Vad är en snäll kompis, tycker alla lika, hur kan man hjälpa någon som känner sig eller hamnar utanför etc. Utöver detta ska vi försöka hinna bygga reden som hönsen kan ha och lägga ägg i. Det är en hel del vi ska hinna med men nu när vi är så många och kan dela upp oss kan vi nog hinna med en hel del ändå. Nästa vecka vill vi lägga krut på att spackla och måla väggarna på huset och de nya toaletterna.
 
Så, allt för idag och den här veckan tror jag. Har ni frågor om något vi gör, tips eller kommentarer, skriv och fråga! Här i kommentarsfältet, på facebook eller instagram. Bilder hittar ni främst på instagram i appen eller på www.instagram.com/gloryofafrica. Där uppdaterar vi ofta!
 
Med vänlig hälsning.
 
Victoria och Team Glory

Blandade bilder

Kategori:


Första veckan i Madale

Kategori: Allmänt

Hej!

Tänkte att det var dags för ett blogginlägg. Det blir ett ganska långt ett eftersom jag inte skrivit något sen vi kom hit. Vill ni ha mer regelbundna uppdateringar får ni nog hålla koll på instagram.

Den första morgonen vaknade vi av att spöregnet smattrade på byggnaden från alla håll och kanter. Det smällde i plåttaket och vi tänkte att det ramlar in när som helst. Efter ett tag förstod vi att ingenting skulle hända, och började tycka att det var ganska mysigt ändå. Luften i rummet var som i ett tält en het sommarnatt. Varmt, kvavt, fuktigt. Efter en stund somnade jag om.

            Jag vet inte hur människorna som byggde volontärhuset resonerade när de valde att bygga ett torrdass i sovsalen. Det luktar skit när man kliver in. Ingen välkomnande känsla. När vi dag 2 inte längre kunde stå ut med vår svettlukt och frågade vart man kunde duscha, skrattade våra teamleaders och sa, ”på toan(dasset) såklart”! Där inne fanns alltså 2 st hinkar. En större fylld med vatten, och en mindre som man alltså skulle försöka pricka när man ”duschade”. Jag visste innan att det var bucket shower som gällde, men antog hela tiden att det fanns någon avskild plats för detta. Inte på ett torrdass på andra våningen, utan något som helst avlopp dit allt spillvatten kunde rinna ner.

             Andra kvällen när jag insåg att springorna i bambupinne-väggarna var tillräckligt breda för att se månen och stjärnhimlen där utanför, var det ändå rätt ok att stå där och borsta tänderna. Man vande sig snabbt vid lukten.  Det har varit fullmåne ute hela veckan. Hundarna skäller ikapp, grodorna låter så som grodor gör, fast i extremt högt surroundljud. Syrsorna spinner ikapp. Utanför dörren mjauar katterna.  Vi bor verkligen mitt ute i ingenstans.

            I skrivande stund har jag en pytteliten kattunge spinnandes i mitt knä. Den ligger och snuttar på min kofta. Det är en övergiven liten kattunge som sprungit runt här i veckan, men idag vid middagen blev jag kattmamma på riktigt tror jag. Den kröp ihop i mitt knä, tryckte sig mot mig, och började snutta på min kofta och trycka med tassarna som om den drack mjölk från en mamma. Sen somnade den där med huvudet under koftan. Hade inte hjärta att lämna den med alla hundarna som leker jaga med den, så nu ligger den här i sängen med mig och snuttar fortfarande på min kofta. Ibland hoppar den upp på min axel och trycker sitt lilla huvud mot min kind. Jag är kär.

 

Nu till det ni kanske är mest intresserade av att läsa om, vad vi gjort för arbete sedan vi kom ner..

            I veckan har vi köpt material och anställt arbetare som är i full gång med att bygga toaletter på en skola, och ett nytt sovrum på Glory. Anna och jag åkte dessutom iväg före soluppgången en morgon för att ta oss till andra sidan stan till ett sjukhus som testar och behandlar människor för/med HIV och AIDS. PASADA, som sjukhuset heter drivs av donationer men verkar göra ett fantastiskt jobb. Dagen vi var där var det counseling and support day för barn som lever med viruset. Vi var där för att se om dem kunde komma upp till byn vi jobbar i för att testa barnhemsbarnen, samt andra människor i området. Det kändes som om vi var på en jobbintervju. Jag som jobbat med detta fick ju sköta snacket. Han ville veta vem jag var, utbildning, bakgrund, jobb, mål osv. Vad jag önskade av dem och vad jag hade att ge. Ca en timme senare hade jag och Anna presenterat oss, och jag hade berättat mer om mig och vårat projekt. Jag fick verkligen tala för barnen och byn. Berätta om deras utsatthet, dåliga om inte omöjliga möjligheter att ta sig till sjukhus och bli testade.

            Vi diskuterade vad som skulle hända för de som visade sig vara positiva. Hur skulle de få tag på medicin, får de det sociala och psykologiska stöd de behöver?

            Tillslut godkände han oss, och erbjöd att skicka sitt testteam till byn nästa vecka, läkare, sköterskor och fyra counselors som skulle ta hand om och vägleda de som visade sig vara HIV-positiva.  PASADA har tydligen även en mottagning i Tegeta som ligger alldeles nedanför berget dit HIV-positiva sedan får sin medicin (helt gratis), samt erbjuds det stöd de behöver. Det finns ex. stödsamtal, speciella dagar där barn får prata kring sjukdomen och hur det är att leva med den, där de får leka och känna sig mindre ensamma med sin sjukdom. Allt detta är gratis, vilket är fantastiskt. Eftersom PASADA är non-governmental är de alltså helt beroende av donationer, och extremt positiva till att knyta kontakter och utbyten med organisationer och universitet som önskar samarbeta. Vi kände oss väldigt stolta när vi gick därifrån och hade fått vår ”ansökan” godkänd. Att de var villiga att skicka sitt team på en nästan 3 timmar lång resa för att testa barnen människorna i Madale. För detta behövde vi dessutom endast betala ca 1500kr+ mat till arbetarna eftersom jag förklarade hur vi samlat in våra pengar, att vi inte hade någon stor budget.

            Till sist måste jag berätta en god nyhet jag precis fick nys om: Nala, geten vi köpte till Glory förra året har precis fött sin lilla unge. Imorgon bitti åker vi dit och kikar på nykomlingen!

 

Tack för mig och Team Glory.