Glory of Africa

Glory of Africa är en ideell organisation som jobbar för att barns rättigheter ska tillgodoses i utvecklingsländer. Till en början arbetar vi i Tanzania. Följ med oss när vi kämpar för världens barn!

Barn är nu

Kategori: Allmänt

Jambo!

Idag är det en trött och sliten version av mig själv som skriver. De senaste dagarna har stressen nått även till Afrikat då våra arbetare jobbar i snigelfart och ständigt hittar på ursäkter till varför de inte kan jobba, eller behöver nytt material var och varannan timme. Vi blir galna och själv vill jag ibland bara bryta ihop och skrika på dem. Var finns arbetsmoralen?! Vi förstår att kulturen är annorlunda här, men varför lova saker man inte kan hålla? Arbetarna sade att bygget skulle ta en vecka. Två veckor senare är det inte klart. Vi förklarar och diskuterar, dem lovar och lovar, men timmar senare har fortfarande inget hänt.

            På Glory har vi börjat hjälpa till med bygget. Vi spacklar väggarna och blandar cement. Det är tungt och slitsamt. Vi har jobbat från morgon till kväll den här veckan. Har cement på både in och utsida av varenda kroppsdel.

            I veckan har vi dessutom pratat om och informerat om barnkonventionen på Glory. Vuxna och barn fick separata föreläsningar anpassade för dem, och båda grupperna verkade uppskatta informationen och diskussionerna. Dock är det så fruktansvärt tragiskt när jag lägger märke till hur många av barnens rättigheter som inte uppfylls. Vi har sett till att de har tak över huvudet, vi har sett till att de får gå i skolan, vi har sett till att de har mat och kläder, vi har informerat både vuxna och barn om barnens rättigheter, pratat med pastorn om vikten av att barnen får både leka och vila varje dag, att de får mat innan de går till skolan. Trots detta är det så tydligt här att barn inte får deras röster hörda och respekterade av alla vuxna, barn blir fortfarande slagna både i skolan och hemma, de får inte vila, de nekas lek om de behövs för hemarbete. Bland annat. För det räcker såklart inte bara med att informera, vi måste visa. Och informera igen. Och visa igen, och igen. Inlärda beteenden ändras inte över en natt. Beteenden som för oss är självklara kan vara så abstrakta och avlägsna för någon annan.

            Vi försökte ge konkreta och tydliga exempel, lät dem ställa frågor. Barnen fick på trygghetsvandringen berätta hur de mådde på olika platser runtom och i barnhemmet. De berättade om de vuxnas beteenden, vilka de litade på, vilka de kunde prata med och söka tröst hos, och vilka de inte kunde göra det hos. I biblioteket hade de böcker, men de önskade böcker som man faktiskt kunde lära sig något av, böcker som hjälpte dem med skolarbete. Hur klokt och fantastiskt är inte det? De önskade myggnät och ficklampor för nätterna. De tröstar varandra när de blir ledsna. Delar med sig av den lilla maten de får.

            Samtidigt har de fått lära sig att man ska skilja på pojkar och flickor, flickor får inte vara med och spela fotboll, det kan göra ont. Flickor och pojkar får inte sova i samma rum. De äldre barnen tillåts inte vila. Det händer att dem blir slagna, oavsett ålder, om de skulle gå för långt, göra misstag, skjuta fotbollen ”fel” etc.

            Medan en del av barnens ord gör mig stolt och lycklig inombords, gör andra att jag kokar av ilska. Är de vuxnas ”förståelse” och tillgivenhet till oss volontärer bara en torr fasad? Hånar de våra ord på insidan, eller tar det bara tid för dem att fästa? Måste vi ge dem mer tid? HUR gör vi för att i praktiken redan imorgon se till att inget barn blir slaget, att könsdiskriminering upphör, att barns röster blir hörda? Vissa av barnen bär på trauman. Det syns i deras ögon, kroppsspråk, anknytning. När de berättar att de absolut inte vill be pastorn eller hans fru om hjälp ut till toaletten om natten, att de inte själva kan säga åt dem att de inte får slå dem. När dem ber oss att prata med de vuxna för att de själva inte vågar. Då är det fortfarande mycket som inte står rätt till. När vi ser en 3-åring ligga på marken och skrika och gråta medan det blir slaget av en vuxen. För att hen var hungrig och ledsen för att maten inte var klar. Vi ingrep självklart så fort vi hörde och såg det, men det var försent. Vi kanske stoppade en misshandel som annars hade pågått längre, men skadan var redan skedd. Barnet var helt förstört och låg med tom blick och stirrade i över en timme efteråt. Jag satt med och strök honom över ryggen en stund. Lät honom vila och fanns där när han önskade söka trygghet hos mig. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig, och jag kunde inte låta bli att tänka på hur ont det då gjorde i det lilla barnet.

            Detta är vardag här. Det är därför jag jobbar för barns rättigheter. Det är därför jag är här. För att förändra. För att förstå. För att hjälpa. I början gör det ont. Att lyssna, höra och förstå. Att vi tänker olika. –Men när jag får se att poletten trillar ner för en person, för två, för flera. När barnen kan räkna upp fler och fler av sina rättigheter, när vi skapar medvetenhet. Då kommer lyckan och sköljer över en som en våg. Vi är lika mycket värda. Min åsikt betyder något. Jag får inte diskrimineras. Jag har rätt till lek och vila. Jag har rätt att bli behandlad väl, att inte bli misshandlad, fysiskt eller psykiskt. Jag har rätt att vara jag och bli respekterad för den jag är. Barn är inte bara framtiden. Barn är nu, och vi måste stå upp för dem.

 

Victoria

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Hej Victoria.
    Ang bygget, de får väl betalt när arbetet är klart och så kan man lägga in avdrag om tiden överskrids
    Mvh
    Pappsi

    2015-06-18 | 19:01:03
  • Ess säger:

    blev otroligt berörd av detta inlägg. Gör så ont att vissa barn inte kan få känna trygghet, och bli slagna eller kränkta på olika vis. Är en lång väg gå och drömmen är att alla människor skullevkunna få insikt i vilken skada slag och/kränkningar ger. Samtidigt som jag blir ledsen är jag glad för det jobb ni gör. Satte in ett litet bidrag till er häromdagen och hoppas det kan bidra till något.

    2015-06-19 | 21:38:15

Kommentera inlägget här: